måndag 24 maj 2010

A Lady At Last

A Lady At Last är vad jag tidigare skulle kallat en avstickare från det jag vanligtvis föredrar att läsa. Men sen dess har jag kommit underfund med att det inte sitter helt fel med en historisk kärleksroman emellanåt.
En historisk roman som utspelas under den viktorianska eran.
En väldigt utdragen sådan.
För en resumé av den här typen av romaner rekommenderar jag denna träffsäkra beskrivning, som passar likt handen i handsken.

I annat fall:

Hon är en blond skönhet. Han är en världsvan och utsliten sjökapten med stor fördom mot det kvinnliga könet. Kan tänkas ett resultat av något i stil med att bli bedragen av en gammal fästmö. Varför inte misstro hela kvinnosläktet? Enklast så.
Med andra ord, ytterligare en clichéartad roman (inte mig emot, lite förutbestämd skadar ju inte).
Om ni frågar mig så kändes boken dock lite för utdragen, för som vi alla vet så är det lyckliga slutet oundvikligt. En kärleksbok är i regel en rätt så förutsägbar bok, det finns bara två riktningar handlingen kan följa. Tänker vi oss att kärlek är ett parti kortspel så måste författarens kort ha bestått av följande:

1. Han är het, (oemotståndligt så).
2. Hon är ung och vacker.
3. Han har stor kunskap om kvinnor, om kvinnohistoria fanns på skolbänken på den tiden skulle han definitivt fått mvg++. Och vilken tur då att hon har ett modernt perspektiv för att leva i ett så gammaldags samhälle.
4. Omedelbar attraktion och dragningskraft. Än så länge är det bara sidan 10.
5. De hamnar i en besvärlig sits (undrar vilken ..?).
Och slutligen, så toppar vi med esset: En absurd mängd onödigt psykiskt lidande och kval innan de äntligen bestämmer sig för att slå slag i saken.
The End.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar